Fotografernas bästa bilder

Fotografernas bästa bilder

Redaktör: Ralf Stelander
Originaltitel: Photo Inspiration: Secrets Behind Stunning Images
Översättare: Per Klason
Förlag: Pagina (2011)
Antal sidor: 219 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

1x.com är ett digitalt galleri där fotografer kan ladda upp sina bilder och få feedback på dessa för att utvecklas vidare i sitt fotograferande. I Fotografernas bästa bilder har en av sajtens grundare Ralf Stelander samlat några av de bästa bilderna som finns på hemsidan. Fotograferna får beskriva hur det gick till när lyckades fånga just den bilden.

Fotografernas bästa bilder var en av de många böcker som fick följa med mig hem när vi tömde mormor och morfars hus inför att morfar skulle flytta in på ett äldreboende. Det var också en av de många böcker som jag har gett min morfar antingen i julklapp eller födelsedagspresent genom åren. Han tyckte mycket om att fotografera, nämligen, min morfar.

Det finns många vidunderligt vackra bilder i den här boken. Den är indelad i olika avsnitt såsom Abstrakt, Action, Arkitektur, Barn, Dokumentär med mera. De flesta bilder är inte den andra lik, även om det i Djuravsnittet var bra många bilder på nunnefåglar. Det är fascinerande att läsa om vilket envishet och tålamod som krävs för att fånga de flesta av motiven.

Vad som är mer fascinerande att läsa om i Fotografernas bästa bilder är hur vanligt det är att varje färdig bild egentligen består av flera olika fotografier. Det är svårt att få exponeringar att samspela, när det kommer till att fotografera olika delar av ett landskap, till exempel. Då kanske det krävs att ta en bild för att få himlen rätt exponerad och en annan del för att få marken rätt exponerad. I bildredigeringsprogrammet fogas detta sedan samman till en enhet. Det är en bra påminnelse om att bilder sällan är fulländade på första försöket, utan att de kräver ett visst mått av manipulation.

Fotografernas bästa bilder är en bok fylld av vackra bilder och spännande texter som åtminstone väckte fotosuget till liv hos mig igen.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Is av Anna Kavan

Is av Anna Kavan

Författare: Anna Kavan
Originaltitel: Ice
Översättare: Disa Törngren
Förlag: Modernista (2016)
Antal sidor: 156 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

I sin ungdom var berättaren förälskad i en flicka med albinohår, men hon valde en annan man. Nu är slutet nära. Ett atomkrig har gjort att världen sakta men säkert inkapslas i is, vilket är dödligt för de som bebor planeten. Människor utkämpar fortfarande krig om resurser och territorium, och de som bor på platser där isen ännu inte märks av försöker förneka vad som håller på att ske. Berättaren blir alltmer besatt av att rädda flicka, både från isen och hennes skitstövel till man och senare den militära ledare som tar henne som älskarinna. I en värld som blir allt kallare, jagar han efter minsta spår av henne.

Att läsa Is påminner lite om att läsa Franz Kafka. Det har samma känsla av att befinna sig i en dröm, eller kanske snarare en mardröm, där vad som helst kan hända. Där de mest ologiska saker kan vara förväntade. Perspektivet är nära knutet till vår namnlöse berättelse, bortsett från när det helt plötsligt inte är det. Som om han är närvarande och ser händelser som han omöjligen kan se. Saker han själv är osäker på om de faktiskt har hänt. Ibland blir han någon annan, en militär erövrare, men bara i korta paragrafer innan han återvänder till att vara ”sig själv.” Det är svårt att avgöra vad som verkligen sker i berättelsen eller vad som är berättarens hallucinationer.

Likaså är det svårt att få grepp om flickan, kvinnan, som berättaren jagar efter i Is. Hon känns inte riktigt verklig, utan som en fantasi som han har fyllt med innehåll. Hon är det eviga offret, som har mobbats och misshandlats till fullständig passivitet. Även berättaren faller för impulsen att skylla sin mörkare fantasier på henne, att det är hon som lockar fram mörkret i honom.

Is är en hallucinatorisk resa in i besatthet. Läsaren slirar runt som på hal is, osäker på vad som är verklighet och vad som är illusion.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Suicide Club av Rachel Heng

Suicide Club av Rachel Heng

Författare: Rachel Heng
Originaltitel: Suicide Club
Översättare: Boel Unnerstad
Förlag: Modernista (2018)
Antal sidor: 303 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

I en inte alltför avlägsen framtid har forskningen gjort sådana framsteg att odödlighet nu är en verklighet. Men bara för de som har de genetiska förutsättningarna för den. Men också förutsatt att de sköter sig, det vill säga dricker hälsosamma drycker, tränar lagom, utövar yoga och går och lägger sig i tid. Hundraåriga Lea är den perfekta omslagsflickan för de odödliga. Men allt förändras när hon en dag får syn på sin far på gatan. Det har gått 88 år sedan hon sist såg honom. När hon försöker följa efter honom, stirrar hon döden i vitögat. Händelsen skakar om henne. Om hon är så oförsiktig, förtjänar hon verkligen att leva för evigt? Snart närmar hon sig Självmordsklubben, vars medlemmar inte alltid var aktivister. Till att börja med var de bara desillusionerade med livet och ägnade sig åt förbjudna aktiviteter såsom livemusik, onyttig mat och ansvarslösa orgier. Nu har staten stämplat dem som terrorister. Kanske kan de vara lösningen på Leas problem.

Suicide Club är singaporianska Rachel Hengs debutroman. Den har ett sådant fantasieggande koncept att den impulsivt slank med hem på årets bokrea. Vissa debutanter har förmåga att ro iland ett sådant här ambitiöst världsbygge och koncept. Dessvärre är Rachel Heng inte en av dem.

Det är som om Suicide Club är två berättelser. Dels har vi berättelsen om Lea, som hela tiden har levt upp till kraven som det här nya samhället har ställt på henne. Nu plötsligt har tvivel kastats över hennes sätt att leva. Dels också om klubben, som försöker väcka medvetenhet kring hur tråkigt livet är om man ska leva perfekt. På något sätt förväntar jag mig som läsare att klubbens roll ska fördjupas, utvecklas, men den förblir hela tiden lite på utkanten av berättelsen.

Inte heller lyckas Rachel Heng ro själva världsbygget i land i Suicide Club. Ytligt sett kanske det håller, men om du börjar dra i en tråd så kommer snart allt bara att rasa ihop. Överlag definitionen i boken av vad som anses vara ett hälsosamt liv känns tämligen ohälsosam. Konceptet kunde också användas mer för att säga något om vår samtid, men blir istället en tämligen typisk ungdomsdystopi.

Suicide Club lever inte upp till sin fantasieggande potential och det är riktigt synd. För det här hade kunnat bli riktigt bra.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

The First to Die at the End av Adam Silvera

The First to Die at the End av Adam Silvera

Författare: Adam Silvera
Förlag: Simon & Schuster (2022)
Antal sidor: 576 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

En ny tjänst ska snart lanseras: Death-Cast. Frågan på allas läppar är: kan Death-Cast faktiskt förutspå när någon ska dö eller är allt bara en bluff? Orion Pagan har väntat hela sitt liv på någon ska berätta för honom att han kommer att dö. Han har ett allvarligt hjärtfel och har anmält sig till Death-Cast för att bli förvarnad om slutet. Valentino Prince tänker börja om i New York. Han har en lång och lovande framtid framför sig. Han anmälde sig bara till Death-Cast efter att hans tvillingsyster nästan dog i en bilolycka. Dessa två möts på Time Square och klickar direkt. Men när de första samtalen går ut från Death-Cast, förändras deras liv för alltid: den ena för ett samtal, den andra inte. Trots att ingen vet hur dagen kommer att sluta, vet de att de vill tillbringa dagen tillsammans… även om deras farväl kommer vara förkrossande.

The First to Die in the End är en prequel till Adam Silveras briljanta och hjärtekrossande, They Both Die at the End. Som sådan är den kanske inte fullt lika bra som den första boken, men ändå väl värd att läsa.

Vad är det då som gör att The First to Die in the End inte är lika bra? Dels känns det som mycket av en upprepning av första boken, dels är karaktärerna inte lika älskvärda. Tematiken i de här böckerna är vad man skulle göra om man bara hade en enda dag kvar att leva. Vad skulle du ångra att du inte hade gjort? På vilket sätt har du inte levt ditt liv till fullo? Sedan skulle det vara utmattande att leva sitt liv till fullo hela tiden. Vi människor behöver de där dagarna när vi inte direkt gör något, utan bara är. Men ibland låter vi rädslan hindra oss från att göra saker vi egentligen vill göra.

Orion och Valentino är förtjusande karaktärer, men de är inte Rufus och Mateo och deras relation känns inte lika djup och innerlig. Det är dessutom lite störande också att både Rufus och Mateo dyker upp som barn i The First to Die in the End. I första boken kändes det som om Death-Cast var mer etablerat i samhället, men efter att ha läst den här känns det fortfarande som ett relativt nytt fenomen. Även om vi får ta del av skaparen till Death-Casts synvinkel, så får vi aldrig några riktiga svar på hur de kan göra sina förutsägelser.

The First to Die in the End är ändå en bitterljuv läsupplevelse som kommer väcka en del tankar och känslor.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Hell Bent av Leigh Bardugo

Hell Bent av Leigh Bardugo

Författare: Leigh Bardugo
Serie: Alex Stern, #2
Förlag: Flatiron Books (2023)
Antal sidor: 481 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Hitta en portal till underjorden. Stjäla en själ ur helvetet. En till synes enkel plan med ett stort problem: de som gör den resan, brukar sällan komma tillbaka. Men Galaxy ”Alex” Stern är fast besluten att frita Darlington från skärselden. Om det så ska kosta henne hennes framtid vid Lethe och Yale. Dock har organisationen förbjudit dem från att försöka rädda honom, så Alex och Dawes lider brist på resurser för att kunna lyckas med sin räddningsaktion. De tvingas alliera sig med udda typer. Tillsammans måste de hantera arkana texter och bisarra artefakter för att avslöja sällskapens mest noga vaktade hemligheter. Men när medlemmar ur lärarkåren börjar dö, vet Alex att det inte rör sig om olyckor. Något dödligt har vaknat i New Haven och om hon ska överleva, är hon tvungen att ta itu med monster ur sitt förflutna och ett mörker som byggts in i själva universitetsväggarna.

Hell Bent var en av årets mest efterlängtade uppföljare. Den första boken slukade jag 2021 och den lämnade mig med ett antal frågor som jag ville ha svar på. Aldrig hade jag nog kunnat föreställa mig att det skulle dröja nästan två år innan dessa frågor skulle besvaras.

Liksom sin föregångare, börjar Hell Bent in medias res. Vad som först har hänt är till en början gåtfullt, men så förs läsaren tillbaka till händelserna som har lett fram till denna dramatiska händelse. Den rör sig mellan flera tidsplan, dels nu när Alex är tillbaka på skolan, dels hur hon tillbringade sin sommar. Det förflutna är inte redo att släppa taget om henne, minst sagt.

Magin i Hell Bent är sällan vacker. Inte den typ som väcker en känsla av förunder. Istället är den ful och många gånger grotesk. Riktad mot att uppfylla mänsklig girighet, oavsett vad det kostar. För det kostar inte dessa rika, privilegierade ungdomar något. Det är andra som tar smällen. Bra fantasy säger också något om vår samtid. Många gånger väcker böckerna om Alex Stern definitivt funderingar kring klass och privilegium.

Det stora problemet med Hell Bent, och det som gör att den inte lever är upp till förväntningarna, är följande: det är en heistroman. Problemet är att Leigh Bardugo redan har skrivit den fulländande heistromanen inom fantasygenren, vilket gör att den här känns som en blek kopia. Karaktärerna är inte lika sammansvetsade. Oddsen känns inte lika höga eftersom vi inte känner med karaktärerna på det sätt som skulle önskas.

Hell Bent lever ärligt talat inte upp till förväntningarna, men det är ändå en spännande roman.

Betyg 3: Gillade den.

Andra delar i serien

The Ninth House (recension)

Hell Bent

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

You, säsong 1

You, säsong 1

Skapare: Greg Berlanti och Sera Gamble
Skådespelare: Penn Badgley, Elizabeth Lail, Luca Padovan, Zach Cherry, Shay Mitchell
Produktionsår: 2018
Säsong: 1
Antal avsnitt: 10
Längd: 460 minuter

Bokhandlaren Joe Goldberg verkar vara en alldeles normal, trevlig kille. När han träffar collegestudenten Guinevere Beck, en aspirerande författare, verkar det som om de klickar. Men Joe blir alltmer besatt av henne. Något som får honom att vända sig till sociala medier och teknologi för att spåra hennes rörelser och eliminera alla möjliga hinder som kan stå i vägen för deras kärlek…

You är en psykologisk thrillerserie som är baserad på en bok med samma titel av Caroline Kepnes. Min syster rekommenderade den till mig och den har legat på min Netflixlista ett tag innan jag kom mig för att se den.

Det som gör You som serie så lyckad är att den på intet vis romantiserar Joes beteende. Det står hela tiden klart att det här rör sig om en sjuk, störd individ. Detta uppnås genom en användning av voiceover där Joe rättfärdigar och normaliserar sina handlingar, vilket står i bjärt kontrast med hur han faktiskt agerar. Penn Badgley gör också sitt för att visa i sitt skådespeleri att Joe inte är en person du ska heja på. Men hans närvaro är så magnetisk att det inte går att slita blicken från skärmen, oavsett hur sjuka saker han än gör.

You bjuder på spänning. Den ställer romantiska ideal på sin spets gentemot dess mörkare sida, där en psykopat kan utnyttja den information som finns på internet för att nästla sig in i en ung kvinnas liv. Genom att allt är så nära knutet till Joes perspektiv, kanske tittaren förleds till att tro att Guinevere Beck är en engångsföreteelse. Men han har betydligt mer gemensamt med John Fowles Samlaren än så.

Första säsongen av You bjuder på engagerande spänning och en antagonist som det inte går att slita blicken ifrån.

Betyg 3: Gillade den.

Andra säsonger

Säsong 1

Säsong 2

Säsong 3

Säsong 4

Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Jennifer’s Body

Jennifer's Body

Regissör: Karyn Kasuma
Manusförfattare: Diablo Cody
Skådespelare: Megan Fox, Amanda Seyfried, Adam Brody
Produktionsår: 2009
Längd: 102 minuter

Needy och Jennifer är två omaka bästa vänner: en plugghäst som noga håller sig till reglerna och en populär cheerleader som gör vad hon känner för. När de båda är på ett bands spelning, brinner puben ner. Det sista Needy ser av Jennifer är hur hon sätter sig i bandets bil och försvinner med dem. När hon återvänder, är Needy lättad. Men något stämmer inte med Jennifer. Snart står det klart att hon är besatt av något. Att hennes utvalda offer är skolans pojkar. Kan Needy sätta stopp för det monster som hennes bästa vän har blivit?

Jennifer’s Body är skräckfilmen som fick ljumma, om inte rent usla, recensioner när den först släpptes, men som har blivit en feministiskt kultklassiker. Feminism och Megan Fox brukar sällan omnämnas i samma mening, vilket definitivt väcker intresse.

Faktum är att Jennifer’s Body är mycket bättre än vad man kan vänta sig. Tar man det som en seriös skräckfilm kanske den inte är särskilt bra. Ser man den för den satir det är, så blir den betydligt bättre. Som i många skräckfilmer ställs madonnan mot horan. Needy är den skötsamma flickan som har en pojkvän hon är trogen mot. Jennifer glider från kille till kille. Hon är sexualiserad, men hon använder sin sexualitet som ett vapen. Hon utnyttjar den för att kunna få det hon vill ha av en manlig befolkning, som konstant underskattar henne. Samtidigt ser hon lätt ned på dem för att de är så lätta att lura.

Båda flickorna spelar an på stereotyper av kvinnlighet, vilket skapar spänning mellan dem och en komplex dimension till deras vänskap. För kvinnlig vänskap, och hur komplex den kan vara i ett samhälle där kvinnor förväntas konkurrera om mäns uppmärksamhet, är definitivt en stor del av tematiken i filmen.

Även om Jennifer har förvandlats till en demon, och därmed är ett hot mot samhället, går det att argumentera för att hon inte är den verkliga antagonisten i filmen. Snarare är det kanske bandet, som är beredda att offra en flicka till helvetets makter för att nå framgång. Jennifer’s Body kan ses som en chans att ta hämnd på ett samhälle som alltför lättvindigt offrar kvinnor för att låta män avancera i karriären.

Jennifer’s Body är faktiskt förvånansvärt bra om du letar efter en bisarr, blodig rysare som inte tar sig själv på alltför stort allvar.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Gilead av Marilynne Robinson

Gilead av Marilynne Robinon

Författare: Marilynne Robinson
Originaltitel: Gilead
Översättare: Niclas Nilsson
Serie: Gilead, #1
Förlag: Weyler förlag (2016)
Antal sidor: 248 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

I den amerikanska mellanvästern ligger en liten stad vid namn Gilead. Här skriver den åldrande prästen John Ames 1956 ett långt brev till sin sjuårige son. Han är väl medveten om att han snart kommer att dö. Men han vill berätta familjens historia, om sig själv, sitt liv och sina tankar så att sonen ska veta varifrån han kommer och vem hans far egentligen var. Berättelsen formar sig till en blandning av brev, dagbok, minnen, filosofiska reflektioner och släkthistoria.

Första meningen i Gilead tar andan ur läsaren, men den förmår sedan inte riktigt leva upp till denna storhet. Detta är nämligen en långsam, lågmäld bok. Den irrar fram genom tid och rum när John Ames skriver sitt farvälbrev till sonen, som han är medveten om att han kommer lämna snart. Han rör sig mellan nutid och det förflutna, gamla synder och nya synder. Allt i ett försök att kunna lära sin son genom brevet, dagboken, vad han inte kommer kunna lära honom som en närvarande far. Därmed är det också en vemodig bok genom vetskapen att han snart ska lämna de personer han skriver om bakom sig.

Eftersom John är präst, så blir hur han tolkar bibeln också ett sätt för honom att betrakta livet i sig. Gilead snärjer således in sig i filosofiska, religiösa funderingar kring till exempel vad dopet egentligen innebär. Men det är också en meditation över livet och döden, och hur man kan möta döden med en stillsam värdighet och utan oro.

På många sätt tycks sig boken vandra utan mål. Det är inte handlingen i sig som är det viktiga, utan det är meditationen kring händelserna. Vridandet och vändandet på vad de betydde. Hur de formade människorna och samhället runt omkring dem. Visst finns det en konflikt mellan prästen och en väns son, men det är en lågmäld konflikt som inte gör mycket väsen av sig.

Gilead är en stillsam, meditativ berättelse som inte kommer att passa alla läsare. Men har man bara lite tålamod är den läsvärd.

Betyg 3: Gillade den.

Andra delar i serien

Gilead

Hemma

Lila

Jack

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Boyfriend Material av Alexis Hall

Boyfriend Material av Alexis Hall

Författare: Alexis Hall
Serie: London Calling, #1
Förlag: Sourcebooks Casablanca (2020)
Antal sidor: 425 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Luc O’Donnell är nästan, och ytterst motvilligt, berömd. Båda föräldrarna var rockstjärnor vars uppbrott i hans barndom orsakade stora rubriker. Pappan har aldrig varit en del av hans liv, utan någon att läsa om i tidningarna när han åker in och ut ur rehab. Nu har dock pappan gjort en comeback. Luc har åter hamnat i det offentligas öga och ett enda komprometterande foto är tillräckligt för att förstöra allt. Han behöver någon som kan göra underverk för sin image. Någon som Oliver Blackwood: advokat, vegetarian av etiska skäl, aldrig orsakat skandal i hela sitt liv. Bortsett från att de båda är singlar och gay, har de inget gemensamt. Annat än att de båda är i stort behov av en fejkpojkvän. Men när låtsasdejting börjar kännas som riktig dejting, är det lätt att falla…

Om man ska ställa krav på Boyfriend Material som originalitet, djup och fantastisk prosa kommer den falla kort. Om man däremot är redo för lite kravlöst kul med en hel del humor, charmiga karaktärer och användandet av en av mina favorittropes, ja, då är den fantastisk.

En del av den stora charmen med Boyfriend Material är karaktärerna. De båda skulle förmodligen behöva gå i terapi, men de är vandrande mänskliga katastrofer som är värda att älska. Relationen som växer fram mellan dem båda är så innerlig och fin att det pirrar förtjust i varenda kroppsdel på läsaren. Deras olikheter blir en styrka i deras relation, vilket förmår dem att växa som människor och se sig själva med andra ögon.

En del av deras trasighet kommer ur deras föräldrarelationer. Boyfriend Material skildrar Lucs relation med mamman på ett fint sätt, medan hans pappa däremot inte kommer i någon ljus dager. Han bara stolpar in i Lucs liv som han behagar, utifrån sina egna syften och önskemål. Men Olivers föräldrar är nästan värre.

Boyfriend Material är en bok som charmar läsaren från första till sista sidan. Jag kommer definitivt läsa mer av Alexis Hall.

Betyg 5: Den var fantastisk!

Den här passar in under punkten ”en normbrytande romance- eller feelgoodbok” i Selma Stories Läsutmaning 2023.

Andra delar i serien

Boyfriend Material

Husband Material (recension)

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , , | 1 kommentar

Månsystern av Lucinda Riley

Månsystern av Lucinda Riley

Författare: Lucinda Riley
Originaltitel: The Moon Sister
Översättare: Gabriella Andersson
Serie: De sju systrarna, #5
Förlag: Bazar förlag (2021)
Antal sidor: 644 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Tiggy D’Apliése tycks ha en nästan övernaturlig förmåga att kommunicera och läka djur. Hon tar tjänst på det skotska godset Kinnaird, hos den gåtfulle och grubblande Charlite. Där träffar hon även den äldre romen Chilly, som bekräftar att hon har helande krafter. Han är även nyckeln till hennes ursprung. Han berättar att om hon vill veta sanningen om sitt förflutna, måste hon resa till de magnifika grottorna i Sacromonte. År 1912 föddes där en flicka som fick namnet Lucia. Med tiden blev hon känd som La Candela, den mest framgångsrika flamencodansösen av sin tid. När Tiggy inser hur hennes liv hänger samman med Lucias, faller många pusselbitar på plats.

Tiggy var den av systrarna som fängslade mig mest i den första boken, men längs med seriens lopp har intresset för henne falnat. Beskrivningen av henne som andlig och intuitiv har tett sig avskräckande. Förväntningarna var därmed tämligen låga på Månsystern.

Som med flesta av dessa böcker, är det den historiska biten som är fängslande med Månsystern. Läsarens förs med till Spanien, tidigt 1900-tal. Romerna lever utanför staden Granada, i grottorna ovanför den. Här lever de som de alltid har gjort. Flamencon är deras passion och livsglädje. Men det är en dramatisk tid i Spaniens historia, med stundande inbördeskrig. Överlag lär man sig mycket om romernas situation i Spanien och hur inbördeskriget påverkade alla. Karaktärerna är fascinerande och mångfacetterade.

I jämförelse med det färgstarka och händelserika förflutna, ter sig nutidsberättelsen i Månsystern tämligen urvattnad. Den får pluspoäng för den skotska miljön, men i övrigt så förmår inte Tiggy att väcka intresse. Hon definieras utifrån sin andlighet och samhörighet med djuren, men det är förvånansvärt lite interaktion med djuren som är satta i hennes vård. Det övernaturliga elementet som plötsligt vävs in i en serie som annars har varit tämligen jordnära känns malplacerat.

Månsystern får mig att undra om det inte är dags för mig att ta en paus från systrarna D’Appliese. Det här är definitivt inte den bästa i serien.

Betyg 3: Gillade den.

Andra delar i serien

De sju systrarna (recension)

Stormsystern (recension)

Skuggsystern (recension)

Pärlsystern (recension)

Månsystern

Solsystern

Den saknade systern

Atlas

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar