C. R. M. Nilsson

Varje söndag delar vi med oss av ett stycke från boken vi håller på att läsa just nu. Detta sker vanligtvis på initiativ av Mari på bloggen Flukten fra verkligheten. Enda regeln är att spoilers undanbedes.

Just nu läser jag Graveminder av Melissa Marr. Rebekkah Barrow lämnade Claysville för nästan ett decennium sedan. Alltid har det funnits ett sug tillbaka till den lilla staden med de märkliga ritualerna vid begravningar. Ritualer som har utförts av hennes farmor Maylene. Men Maylene har mördats och ondskan har släppts lös i Claysville. Det är upp till Rebekkah att återvända till staden, och mannen hon övergav, för att stoppa ett monster och hålla de döda i schack.

Smakbiten kommer från sidan 13:

Bildkälla: Goodreads.

She held up the flask like she was making a toast and said, ”From my lips to your ears, you old bastard.” She squeezed Rebekkah’s hand as she swallowed the whiskey. ”She’s been well loved and will be still.”

Then she looked to Rebekah and held the flask out.

Silently, Rebekkah took a second sip.

”If anything happens to me, you mind her grave and mine the first three months. Just like when you go with me, you take care of the graves.” Maylene looked fierce. Her grip on Rebekkah’s hand tightened. ”Promise me.”

”I promise.” Rebekkah’s heartbeat sped. ”Are you sick?”

”No, but I’m an old lady.” She let go of Rebekkah’s hand and reached down to touch Ella. ”I thought you and Ella Mae would…” Maylene shook her head. ”I need you, Rebekkah.”

Rebekkah shivered. ”Okay.”

”Three sips for safety. No more. No less.” Maylene held out the silver flask for the third time. ”Three on your lips at the burial. Three at the soil for three months. You hear?”

Rebekkah nodded and took her third sip of the stuff.

Maylene leaned down to kiss Ella’s forehead. ”You sleep now. You hear me?” she whispered. ”Sleep well, baby girl, and stay where I put you.”

Varje söndag delar vi med oss av ett stycke från boken vi håller på att läsa just nu. Detta sker vanligtvis på initiativ av Mari på bloggen Flukten fra verkligheten. Enda regeln är att spoilers undanbedes.

Just nu läser jag en bok som jag har haft stående väldigt länge i hyllan: I två världar av Marguerite Sechehaye. Sechehaye var en psykoanalytiker som gjorde sig känd då hon uppfann en ny metod för att behandla schizofrena, som grundade sig inom psykoanalytisk teori och existentialism. Behandlingen utvecklades genom hennes arbete med den unga flickan Renée, som från tidig ålder upplevde schizofrena symtom. I två världar bygger dels på Renées egen beskrivning av hur hon upplever verkligheten och dels på Sechehayes tolkningar av hennes upplevelser.

Smakbiten kommer från sidan 19:

Bildkälla: Goodreads.

Plötsligt hörde jag en tysk sång från den skola jag just gick förbi. Det var barn som hade sånglektion. Jag stannade för att lyssna, och det var i det ögonblicket en egendomlig känsla steg upp inom mig, en känsla som är svår att analysera men som liknade alla dem jag senare skulle uppleva: overklighet. Jag tyckte att jag inte kände igen skolan längre, den hade blivit stor som en kasern och alla barnen som sjöng var fångar som tvingades att sjunga. Det var som om skolan och barnens sång var skilda från resten av världen. I samma ögonblick fick jag se ett sädesfält som aldrig tycktes ta slut. Och denna gula oändlighet som lyste i solen tillsammans med sången från barnen som var instängda i den stora blanka stenkasernen fyllde mig med en sådan ångest att jag började gråta.